Husesyn under pågående renovering med snickaren Bengt Grunér

Jag älskar trä, och jag ogillar plast. För mig är det viktigt att hus kan andas som de gjorde förr, och att de är hälsosamma att bo i. 

Det säger Bengt Grunér, snickare med husrenovering som specialitet. Hans två senaste projekt är dottern Deborahs 1700-talhus, delvis en nybyggd kopia av originalet, och Södergårds i Främmanby från 1880-talet, där han själv tänker flytta in med fru och bohag så småningom. Här går rundvandringen bokstavligt talat över stock och sten. Huset hade länge saknat underhåll innan ett plåttak på 1980-talet räddade huset från en total katastrof. Då hade vatten läckt in och lämnat fula spår i både väggar och innertak. Ändå var den pampiga byggnaden i grunden frisk, och huset fullt av snickarglädje och vackra detaljer. Varför låta en så gedigen byggnad förfalla, tyckte paret Grunér.

När Kemikaliekoll Åland kommer på besök lägger Bengt ”pussel med tunga pusselbitar” som han själv uttrycker det. Den murkna utsidan på nedersta stockvarvet har karvats bort med såg och stämjärn och skarvats i med friskt virke. Under den nya syllen får nu den delvis raserade stengrunden sin kur. Stenblock som flyttats av tjälen ska läggas på plats igen på en bädd av grus. Hela stengrunden har fotograferats, bilderna har tejpats ihop på rad som ett panorama, och varje sten har numrerats för att hitta tillbaka till sitt rätta ställe.

- Det vanliga när man byggde förr var att lägga hela stengrunden först. Men här har de bara lagt bärande plintar under hörn och mellanväggar, byggt huset på plintarna, och sen fyllt i resten av grunden efteråt, säger han.

- Även om det ser slätt ut utifrån är insidan ett gytter av ojämna stenar. Det är rejäla bumlingar som ska hamna rätt. Jag har en traktor med gaffel bak, men jag får gräva och lirka med spett också. Tungt är det, och man får vara lite våghalsig. På ett ställe inne i huset kände jag hur hela stengrunden började luta medan jag jobbade. Då gällde det att bemästra rädslan och hålla emot, och lita på att allt inte skulle rasa över en.

Bengt skrattar och visar med hela kroppen. Arbetsglädjen och livslusten hos denne man är inte att ta miste på. Det är materialen som står i fokus när vi går runt på Södergårds och pratar om det vi ser. Hur byggdes hus före skivornas och fogmassornas tid? Hur kan vi blanda gammal kunskap och ny för att få den bekvämlighet vi vill ha men slippa mögelhärdar, resursslöseri och farligt avfall? Tack vare den höga stengrunden har stockväggarna bevarat ovanligt väl, tror Bengt. Timmer har skarvats och strukturer låsts med sinnrika sätt att forma och lägga samman virket. Brädfodringen på huset är av modell ”rot- och topp”, där hela stockar har sågats till brädor för att undvika spill, och spikats bred rotdel och smal toppdel uppåt varannan gång för att bilda en rätvinklig vägg.

- Ytterpanelen har inte bytts sen huset byggdes, och här kommer jag i bryderi. Även om det är lite ruttet längst ner vill jag helst ha kvar originalbrädorna på de väggar där det är möjligt, både för att det hör till grejen och för att det virke som finns att köpa idag ofta är mer snabbväxt och därmed svagare, säger Bengt.

Innertaket i köket sjunkit ner i mitten och måste byggas om, men brädorna ska återanvänds. Från timmerväggarna har tapeter skalats av i flera lager, och nu ligger stockarna nakna. Den gamla isoleringen – mossa och sand som petats in i springorna – har åkt ut men återgår till naturen utan farliga utsläpp. Lerkliningen i vissa av rummen – lerputs blandad av halm, blålera, vatten och kodynga – har också knackats ner . Bengt visar på fönster och lister: här kan det mesta tas tillvara, till och med den björknäver som legat som fuktbuffert under fönsterkarmarna. Den utvändiga dekor som inte går att rädda ska återskapas så långt plånboken medger. Brädgolvet har också tagits undan och numrerats. Vi kliver omkring på tillfälliga arrangemang och porösa maskätna golvstockar.

- Jag vill inte byta ut det handhyvlade och hårt trampade brädgolvet där man ser hur människor rört sig. Däremot är isoleringen i golvet är ett dilemma. Ska jag ta in bergull eller mosat papper med bor som flamskydd? I min dotter Debbies hus gick jag på en duktig mina och blandade nytt och gammalt kutterspån. Det började lukta gammalt i huset, och jag fick riva upp en del, säger Bengt.

Hoppressat kutterspån är långt mindre brandfarligt än människor tror, så länge det inte ligger intill spisar och skorstenar. Och röken från trä är mycket mindre farlig än från moderna plastmaterial, alla flamskydd till trots. Däremot kan alltså återanvändning ha sina sidor. Precis som när det gäller moderna material gäller det att använda näsan. Bengt inspireras gärna av de lösningar hans föregångare använt.

- Förr i tiden byggde man med enkla verktyg och de material som fanns till hands. Ändå är det här huset en fröjd för ögat, rakt och fint med noggranna skarvar och fina detaljer, säger Bengt.

- Stenar, stockar, mossa och torv var lättillgängliga, och tegel brändes också i trakten. Att bygga var arbetsamt, men i princip var det bara fönsterglasen som var dyra i pengar räknat. Numera köper vi allt material, och dessutom vill vi ha moderna bekvämligheter. Själv vill han gärna komma så nära originalet som möjligt. - Jag försöker rädda så mycket plank jag hinner från gamla rivningshus för mina renoveringsobjekt, och jag vill ha munblåst glas i fönstren som det varit från början. Jag köper nytt virke direkt av bönderna och för det till sågverk själv för att få de längder jag behöver. Sen staplas det här på gården och får torka till nästa år. Det går inte att använda nästa vecka, utan att jag får ge mig till tåls och leva efter naturens lagar. Sånt tycker jag är kul.